Organiserad bärgningsverksamhet
_________________________________________________________________

Innehåll:

Ingen organiserad bärgningsverksamhet

Inga renodlade bärgningsföretag

Problemen fortsatte

Stor nyetablering

Garanterad bärgningsjour

Abonnemang igen

Överkapacitet och överetablering


Ovan till höger: Bärgare av okänt ursprung bärgar en Volvo utanför Motala.

Foto: Gert Ekström.
































Höger: Dodge utanför Jönköping som bärgar en Opel. Körde förSvensk Räddningstjänst.

Foto: Gert Ekström.




































































Höger: Bärgare från VW-verkstad. Enkel kran och lyft i stötfångarfästet.

Foto: Gert Ekström.



























Höger: Del av reklamfolder för Bärgningskåren.

Foto: Roger Larsson.

Någon organiserad bärgningsverksamhet fanns inte att tala om i Sverige förrän i slutet på 1940- talet då RKN med flera startade sin verksamhet.

En bilist som före 1950-talet fick fel på sitt fordon eller råkade ut för en trafikolycka fick "ringa runt" till verkstäder, bensinstationer och liknande inrättningar för att försöka få hjälp.


Ingen organiserad bärgningsverksamhet

Det var i första hand bilföretag och verkstäder som skaffade bärgningsbilar tidigt men det var i första hand för eget behov. En egen bärgningsbil ansågs vara bra reklam för en verkstad förutom att den skaffade verkstaden arbete.

Trots att många verkstäder m m hade en bärgningsbil och att det därigenom fanns en viss överkapacitet var det stora svårigheter för bilister att få fatt på bärgningsbil pga att det inte fanns någon organiserad jour. Utnyttjandegraden per fordon blev på grund av överkapaciteten mycket låg och därför var många bärgningsbilar olönsamma.

På grund utav att det inte fanns någon form av organisering av bärgningsflottan uppstod ofta stora problem för bilägaren när han behövde hjälp - i synnerhet om han befann sig på främmande ort och därigenom inte kände till dom lokala förhållandena.

Under dagtid var inte problemen så stora att få hjälp men under sk obekväm arbetstid var ett stort problem för bilägaren när han ringde runt att det av olika skäl inte gick att få kontakt med bilbärgningsföretagen pga att innehavaren var ute på uppdrag, bärgningsbilen var ur funktion eller att föraren var uttröttad pga alltför lång sammanhängande arbetstid eller att han av andra skäl var ointresserad av att åta sig uppdraget.


Inga renodlade bärgningsföretag

Några renodlade bärgningsföretag fanns knappast före 1960- talet, dom företag som fanns var oftast knutna till bilverkstäder, bensinstationer, ambulans- och taxiverksamhet och liknande.

Att utföra bärgning av bilar under sk obekväm arbetstid var som regel ett frivilligt arbete av en montör eller verkmästare knuten till en bilverkstad. Jouren avsåg i många fall endast i första hand verkstadens egna fasta kunder. Intresset för bilbärgning var hos många verkstäder mycket lågt pga att verksamheten var olönsam.

När bilismen i Sverige under 1950- talet fick sitt definitiva genombrott insåg räddningsföretagen, motororganisationerna och Motorbranschens Riksförbund bilisternas berättigade krav på en dygnet runt öppen och snabb service och vidtog åtgärder - men ofta var för sig - så att ett antal företag med bärgningsbil åtog sig att hålla beredskap dygnet runt.

Sk hjälpstationer organiserades av räddningsföretag som Räddningskåren och Svensk Räddningstjänst vilka åtog sig att hålla jour i varierande grad. Motorbranschens Riksförbund (MRF) organiserade 1961 bilbärgningsjour på ca 200 orter med totalt ca 320 bärgningsbilar. Ett antal organisationer organiserade alltså en mängd företag vilka åtog sig att hålla bärgning- och annan jour som tex ambulansjour och ofta var det samma företag på orten som körde för RKN, SR och MRF.


Problemen fortsatte

Trots räddningsföretagens intåg på marknaden, trots vissa företags försök till att "plocka russinen ur kakan" och trots MRF´s uppmaning till medlemsföretagen fungerade det inte riktigt - problemen med att få tag i bärgningsbil fortsatte - i synnerhet på landsbygden. Jourhållningen var fortfarande helt frivillig. Journumren som fanns på räddningsföretagens larmkort kunde vara inaktuella pga av att tex personen eller företaget som avsågs kunde ha slutat sin anställning eller flyttat eller företaget kunde ha upphört.

Bärgningskapaciteten och graden av jour samt den geografiska placeringen var mest beroende av företagets etableringsort eller förarens bostadsort och inte med utgångspunkt från det verkliga behovet. Väntetiderna blev för bilägaren därigenom mycket långa trots den stora mängden bärgningsfordon.

Vid större trafikolyckor m m uppstod ofta problem på grund av att bärgnings- räddnings- (som tex kranbilar) och ambulansfordon ej fanns snabbt tillgängliga i den mån fordonen inte var knutna till den kommunala brandkåren (kommunal brandkår hade fö ingen skyldighet fram till 1980-talet att hjälpa till vid trafikolyckor).


Stor nyetablering

Med förhoppning att bilbärgningsuppdragen skulle öka pga av den år 1961 införda räddningsförsäkringen skedde en stor ökning av antalet bärgningsföretag - ofta då som enmansföretag - och denna form av nyetablering nådde sin kulmen åren före högertrafikomläggningen där det hade förutspåtts att en markant ökning av trafikolyckor skulle uppstå.

Resultatet blev det motsatta. Antalet trafikolyckor minskade! 1966 anmäldes 405.375 trafikolyckor. 1968 var motsvarande tal 326.879. Dessutom införde försäkringsbolagen en självrisk på 25 :- på räddningsförsäkringen och mot bakgrund av detta minskade bärgningsvolymen.

Den stora ökningen av bärgningsföretag som övervärderat volymen av uppdrag gav inte bilisterna några större fördelar, snarare tvärt om! Många orter var helt utan bärgningsservice samtidigt som en klar överetablering fanns på andra.

Många av dessa nya företagare anslöt sig till det under 1960- talet startade: De Förenade Räddningsföretagen (DFR). Trots att motsatsen gärna påstås fanns i DRF-leden många seriösa och duktiga bärgningsföretag samtidigt dom fick varse att medlemmarna gärna av olika skäl sökte sig till det av försäkringsbolagen via Larmtjänst och MRF ägda Bärgningskåren. Bärgningsåkarna var under 1960- talets senare del och 70- talet alltså endera anslutna till Bärgningskåren, DFR eller helt fristående.


Garanterad bärgningsjour

På grund av den låga lönsamheten för bilbärgning inom verkstädernas egna led bildades det under slutet på 1960- talet och under 1970- talets första år på många orter under det år 1965 startade Bärgningskårens vingar bärgningsföretag som på dom lokala MRF-företagens uppdrag på ett neutralt sätt skulle sköta bilbärgning åt alla.

1974 införde Motorbranschens Riksförbund och försäkringsbolagen den sk beredskapsplanen och gav Bärgningskåren i uppdrag att administrera denna. Planen var avsedd att garantera bärgningsjour i hela landet. De i beredskapsplanen ingående företagen utlovades beredskapsersättning, dvs företagen fick ersättning av försäkringsbranschen för att hålla bärgningsbilar i jour åt i första hand Larmtjänst och försäkringsbolagen.

Hösten 1992 avvecklades Bärgningskåren bla pga att försäkringsbolagen inte längre ansåg sig ha motiv till att driva företaget. Förhandlingar hade genomförts under våren och sommaren 1991 mellan ägarna, dvs Larmtjänst och MRF om övertagande av varandras aktieposter men någon överenskommelse kunde ej nås och ägarna beslöt att bolaget Bärgningskåren skulle läggas ner och bolaget lades vilande som icke rörelsedrivande bolag. 30 september 1992 var sista dagen för Bärgningskårens verksamhet. Dom fd bärgningskårenanslutna åkarna startade i samma veva Assistancekåren. Under 1990- talets första år försvann även DFR.


Abonnemang igen

1991 startade MRF-Assistance sin verksamhet. Företaget avsåg att driva larmcentral i samarbetet med försäkringsbolag, bilföretag och Assistancekåren samt att sälja assistancepaket enligt abonnemangsprincipen såsom räddningsföretagen på 1950- talet gjort. Företaget gick inte bra och under våren 1993 gick MRF-Assistance i konkurs.


Överkapacitet och överetablering

1993 startade Falck Räddningskår i Sverige som dotterbolag till Falckkoncernen i Danmark och anslöt bärgningsföretag utanför Assistancekåren. Bärgningsåkarna är således i dag organiserade i Assistancekåren eller Falck Räddningskår eller som tidigare, helt fristående. Fortfarande finns en stor överkapacitet och överetablering i branschen - det finns kanske dubbelt så många bärgningsbilar mot det verkliga behovet. Företagen får därigenom i vissa fall än i dag kämpa mot dålig lönsamhet.
____________________________________________________

Källor:
Andréasson, R. Gawell, J. Gerentz, S. (1997) Bilismens genombrott i Sverige. Förlag: Uppsala Puplishing House AB.
Arkivmaterial från AK, RKN och BK.
Statens pris- och kartellnämnd. (1981) Konkurrensbegränsningar inom bilbärgningsbranschen.

Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven.

_________________________________________________________________

Åter till indexsidan

Sidan skapad i Maj 2001.