Ekå - flakbärgare
_________________________________________________________________

Innehåll:

PF 300 version 1

PF 300 version 2

PF 303

PF 300/2

PF 312

PF 313
 Under 1960-talet - troligen under dess senare del - började tillverkningen av flakbärgare, de första med fasta flak och uppkörningsramper i stål.

Dessa aggregat var avsedda för personbilar och mindre lastbilar och monterades på bilar av typ - Bedford, Ford Custom Cab, Volvo F-serien m fl. och var avsedda till att bärga fordon med upp till ca fem tons totalvikt.


PF 300 version 1

Det första aggregatet hett PF 300 och var ett fast flak med sänkt bakre del och med uppkörningsramper i stål - mycket tunga att hantera. Ramperna låg uppe på flaket när de inte användes.

Höger: Ekå PF 300.


Lyftbommen med en lyftkapacitet på fem ton, som satt monterad mycket långt bak hade hydrauliskt manövrerad lyftfunktion och manuellt manövrerat utskjut. Lyftbommen var ledad och manövreringen upp i transportläge sköttes med vinschen/vajern. Vinschen (fem ton, typ Wartaverken MR) - fanns bara en - satt monterad under flaket längst fram. Stödben fanns heller inte i denna första version.

Höger: Ekå PF 300 med utlagda ramper.

Grinden satt monterad med en tapp- fixerad med en bult vid tomkörning - och kunde demonteras och ersättas med ett lyftok och klykor (lyftok och klykor var extrautrustning). Okänt hur många aggregat av denna typ som tillverkades/såldes. Bärgningstjänst Hallandsås hade i alla fall ett.

Detta att ha lösa ramper innebar ett problem när bärgningsobjektet fanns uppe på flaket - vart gjorde man av ramperna? Ja, det var att lägga de där det fanns plats, oftast en under den bärgade bilen och den andra på utsidan.

Ovan: Ekå PF 300 med bil på flaket och på grinden.


Som en första innovation var detta aggregat bra och fördelen var ju den att man fick med sig två fordon och kunde bärga tex en automatväxlad bakhjulsdriven bil som var frontsmälld + att ytterligare ett till fordon som var krockat eller på annat sätt defekt kunde hänga på grinden. Nackdelen med just denna byggnation var att det var tungarbetat då först de tunga ramperna skulle flyttas från flaket och placeras bak på bärgaren.

Om det bärgade objektet gick på alla fyra hjul eller till och med var körbart gick det relativt bra att lasta och lossa men med tex ett krockskadad fordon med tex framhjulen pekandes åt alla håll kunde vara besvärligt att lasta och ännu besvärligare att lossa. Vajern som användes till att dra upp objektet på flaket fick efter lastningen lossas - dras under objektet - för att sedan dra upp vikbommen (om man nu inte struntade i detta och lät vikbommen ligga kvar och peka rätt bakåt).

Sedan var det besvärligt att lossa tex ett totalkrockat fordon (fanns ju ingen tippfunktion som idag, vilket låter det bärgade objektet glida ner mot marken) utan det fick ske genom att med annat fordon dra objektet av bärgaren eller att lossa med hjälp av en gaffeltruck eller liknande. Ett annat sätt var att med vinschen dra av objektet - det gick till så att ett linblock sattes fast i något "fast föremål" en bit bakom bärgaren som tex en lastbil, vajern drogs igenom blocket och tillbaka och sattes fast i objektet på flaket. Med hjälp då av vinschen och med ramperna på plats kunde man med "tungan rätt i mun" dra objektet ner på marken.


PF 300 version 2

Nästa version av PF 300 hade fortfarande fast flak men hade en helhydrauliskt lyftbom med infästningen närmare bakaxeln och med hydrauliska stödben. Detta med infästningen långt fram innebar att bärgaren fick ett karaktäristiskt utseende då det inte gick att vika bommen "ända upp".

Ovan: Ekå PF 300 version 2 med bil på flaket och bil på grinden. Obs hur långt fram bommens infästning sitter i förhållande till den första versionen.


De ovan nämnda
nackdelarna med det fasta flaket fanns fortfarande kvar förutom att det bärgade objektet uppe på flaket nu kunde hänga kvar i vajern då lyftbommens vikfunktion var hydraulisk och vikbommen inte behövde manövreras med vinschen/vajern för att hamna i transportläge.

Ovan: ...vilket då innebär att vikbommen inte går att vika upp "helt".


Ramperna - som nu mestadels tillverkades i aluminium satt oftast monterad på högkant utefter flakets långsidor - då visste man vart de var men de var om möjligt ännu mer i vägen när de inte användes.

Höger: Skiss - helhydrauliskt bärgningsaggregat Ekå PF 300.


Grinden satt fortfarande monterad med en tapp- fixerad med en bult vid tomkörning - och kunde demonteras och ersättas med ett lyftok och klykor (lyftok och klykor var extrautrustning).

Okänt hur många aggregat av denna typ som tillverkades/såldes.

Detta med placeringen var ramperna var ett problem och Ekå löste detta genom att ta upp en öppning i flaket där man stack in ramperna och så var de borta när de inte användes. Nackdelen med detta var att vid uppvinschning av krockade objekt kunde tex en bärarm eller liknande fastna i öppningen och ställa till ett allmänt elände.

Ovan: Ekå´s lösning på hur vart ramperna skulle förvaras då de ej användes.


PF 303

På 1970-talet uppstod krav - trots ovan nämnda nackdelar med det fasta flaket - att kunna ta tre fordon samtidigt och detta löstes genom att placera ett hydrauliskt manövrerat flak ovanpå det fasta flaket. Bägge flakbottnarna var byggda i aluminium.

Ovan: Ekå PF 303 trelastare. Obs dåtidens alla synliga stag och kolvar m m.


Detta aggregat kallades PF 303 och var väl om möjligt ännu mer besvärligt att använda när det gällde svårt krockskadade fordon då det fanns mängder med ställen som det kunde kroka fast i om det ville sig, och det ville det ofta. Men som sagt - om de bärgade fordonen rullade på alla fyra hjulen fungerade det skapligt.

Okänt hur många aggregat av denna typ som tillverkades/såldes.

Ovan: Ekå PF 303 trelastare med bil på andra våningen. Ramperna är utlagda - klara för ytterligare en bil.


PF 300/2

I slutet på 1970-talet kom så äntligen ett bärgningsaggregat - PF 300/2 "Roll Back" som kunde köras ner mot marken. Ekå hade en egen lösning - såg ut som ett växelflaksystem och fungerade utmärkt trots att flaket var lite klumpigt med sina hjul längst bak på flaket. Borta var nu släpandet på ramper och borta var nu många av problemen med att lasta och lossa svårt krockskadade fordon.

Ovan: Ekå PF 300/2 - det första aggregatet med möjlighet att köra ner flaket till marken.

Lyftbommen längst bak hade fortfarande det karaktäristiska utseendet då det fortfarande inte gick att vika bommen "ända upp".


PF 312

Bärgningsaggregatet PF 312 var troligen en vidareutveckling av PF 300/2.

Höger: Ekå PF 312. Obs att vikbommen nu står "rakt upp" samt de korta bakre skåpen.


Nu stod lyftbommen rakt upp bakom flaket vid tomkörning och aggregatet kunde kompletteras med ett fast ok monterat längst bak på stickan/utskjutet med inställbara grindhalvor.

Grinden satt fortfarande monterad med en tapp - fixerad med en bult vid tomkörning oavsett om man valde fast grind eller fast ok med löstagbara grindhalvor. Det är okänt om Ekå någonsin kom med systemet att grinden "fastnade" i rätt läge när man drog in utskjutet för fullt?

Ovan: PF 312 med fast lyftok samt lösa grindhalvor med variabel bred.


PF 313

När sedan aggregatet PF 312 kompletterades med en övervåning från PF 303 fick man ett PF 313, dvs en väl fungerande trelastare.
Okänt hur många aggregat av denna typ som tillverkades/såldes.

Höger: PF 313 trelastare.


Alla upplysningar om ovanstående Ekå-aggregat är av största intresse! Skicka ett mail om Ni vet något!
____________________________________________________

Fotnot: Det är osäkert exakt under vilka år ovanstående byggnationer tillverkades men uppskattningsvis mellan 1960-talets senare halva och fram tom 1980-talets första del. Likaså är det osäkert om det även fanns ytterliggare typer av aggregat då Larssons arkiv är långt ifrån komplett.
____________________________________________________

Källor:
Egna samlingar.

Intervjuer med och upplysningar av;

Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven. Om inget annat anges; Larssons samlingar/tow.se.

_________________________________________________________________

Åter till Ekå

Sidan skapad i Juli 2007.