De första bärgningsbilarna
_________________________________________________________________

Innehåll:

De första bärgnings- bilarna i Sverige

Holmes och Tranås

Sörling, Carmi, Ekå och Ögren

Enkla lastbilar med handdriven kran

Kranlyft

Underlyft med kran
 I bilismens barndom fanns inga bärgare. Om en bilist fick haveri på sitt fordon eller körde i diket under 1910-talet var det handkraft, hästar eller att med hjälp av taljor och block spela upp bilen på vägen som gällde.

Det fanns inget behov av bärgare när landet hade så få och förhållandevis lätta fordon. En stubbrytare som på bilden till höger, medförd på ett lastflak fick duga i många fall. Om bilen var skadad fick närmaste häståkare eller bonde kallas in för att med häst och vagn forsla i väg bilen till närmaste smed eller till en järnvägstation för vidare färd med tåg till tillverkaren för reparation.

Höger: En stubbrytare fick tjänstgöra som "bärgare". Foto från
Gert Ekström.


De första bärgningsbilarna i Sverige

Det är först under 1920- talets första hälft som bärgningsbilar finns dokumenterade i Sverige och de första bärgningsbilarna byggdes på importerade fd krigsbilar och på Fordlastbilar med primitiva kranar.

Höger: AA-Ford 28-29 med Weaverkran monterad på hjälpram under flaket. Foto från Gert Ekström.


Holmes och Tranås

Först på 1940- talet fick vi fabricerade bärgningsfordon i någon större skala även om det tidigt fanns färdiga kranar för bärgning att köpa, tex amerikanska Weaver. Det amerikanska Holmesaggregatet, som såg dagens ljus redan 1914 i USA fick ofta stå modell vid svenska bärgarbyggen under 1940- och 50-talen.

Höger: Tranåsaggregatet vilket var en förbättrad version av Holmes. Författaren har än i dag inte förstått skillnanden på dessa aggregat mer än att på Holmesaggregaten står det "Holmes" på krantornet. Foto från Gert Ekström.


Det utmärkande för de stora Holmesaggregatet var de svängbara kranar med en motordriven winsch i varje kran samt de sidomonterade stödbenen som gjorde att fordon kunde bärgas även från sidan. Manövreringsspakarna till aggregatet satt ofta bakom bärgningsbilens hytt och detta aggregat ansågs vara tvåmansbetjänat.

Holmes byggde även mindre aggregat tex den typiskt amerikanska konstruktionen "slangbellan". Dvs två breda gummiband träs in under fronten på den skadade bilen och fästes med krokar i ramen eller liknande. Två ledade stag fanns mellan bärgningsbilens nedre bakre del och nederkanten på gummibanden.

Höger: Chevrolet med Holmes 220 aggregat.


En konstruktion som passade bra till krockskadade fordon eller tex äldre fordon, företrädesvis kanske amerikanska sådan med rejäla stötfångare. En modern oskadad bil torde vara svår att lyfta med detta aggregat utan att skada den.

Under 1940- talet började man att i Tranås tillverka ett något förenklat och förbättrat Holmesaggregat och de användes långt in på 1960-talet.


Sörling, Carmi, Ekå och Ögren

Under 1940-talet kom även svenska företag som Sörling med ett hydrauliskt aggregat. På 1950- talet Carmi Verkstad AB och EKÅ i Stockholm och på 1960- talet började Ögrens mekaniska i Kristinehamn att tillverka bärgare

Höger: Denna bild på ett tidigt EKÅ-bygge får representera det moderna underliftsystemet. Reimers i Norrköping. Foto från Monica Ekengård.


De flesta fordon för bärgning och bogsering på den här tiden var dock "hembyggen", mer eller mindre, professionellt gjorda och byggda på lastbilar eller större personbilar. Bilen kunde vara av ett märke, motorn ett annat, bakaxeln av tredje, den ev motorn till vinschen ett fjärde fabrikat osv.


Enkla lastbilar med handdriven kran

De första byggnationerna av bärgningsbilar bestod oftast av en mindre lastbil med eller utan flak och med en enkel handdriven mekanisk kran bak på flaket eller monterad direkt i ramen - med eller utan hjälpram.

Höger: Tidig handdriven Weaverkran från omkring mitten av 1910- talet. Bultades fast i flaket/ramen. Lutningen på kranen kunde ändras. Veven kunde flyttas för att ändra utväxling. Samma princip som på dagens vinchar till tex båt- eller biltrailer. Foto ur boken "The World History of the Towing & Recovery Industri".


Kranens vinsch användes då både till att i förekommande fall vincha det havererade fordonet upp ur tex diket och fram till bärgaren, och till att lyfta fordonets bak- eller framaxel. Dessa enkla kranar var ofta hemmagjorda av duktiga åkare eller smeder. Under 1920- talet - utvecklades kranen till att bli motordriven - endera med en egen motor - eller så togs kraften från bärgningsbilens motor eller växellåda.

Stödben på bärgaren fanns inte utan man använde stoppklossar som placerades bakom bärgningsbilens bakhjul. Skåpbyggnationer var heller inte vanliga den första tiden även om undantag fanns. De verktyg och bärgningshjälpmedel som medfördes förvarades ofta i en låda bakom hytten eller liknande.


Kranlyft

Detta system - som vi kan kalla "kranlyft" eller "överlyft" dvs kraften i lyftet kommer uppifrån och det havererade fordonet hänger i en eller två krokar eller kättingar.

Detta system fungerade utmärkt på gamla tidens fordon med ramtassar både bak och fram, kraftiga stötfångare samt hel framaxel att lyfta i. Man hade heller inga problem med att tex den drivande axeln inte kunde vara kvar i marken.

Höger: Det upplyfta fordonet vilar här direkt mot bärgningsbilens bakstam. Det fanns även inställbara "stag" som monterades mellan bärgaren och det havererade fordonet för att det senare inte skulle komma i gungning och slå emot bärgaren. Bilden troligen från Sverige och i från 1920- talet.


Nackdelen med denna byggnation var att den havererade bilen "hängde och slängde" - men det fungerade bra med de låga hastigheter det rörde sig om - och att man endast kunde få med sig en havererad bil i taget.

Var fordonet totalhavererat - med tex ej rullbara hjul - fanns tidigt lösa hjul eller
en "dolly" - en slags låg kärra - att montera längst bak. Om en hjulaxel var oskadad kunde naturligtvis bärgning ske enbart med hjälp av en Dollykärra. Då placeras Dollykärran under en hjulaxel på det havererade fordonet och en hjulaxel får vara kvar på marken.

Ovan: Dollykärra som såldes av Amerikanska Gummi Aktiebolaget (AGB).


Underlyft med kran

Kranen kompletterades ganska snart med en lyftanordning - fästad i bärningsbilens bakre nedre del vilken höjdes och sänktes med hjälp av kranen. Längst bak på den ledade uteliggaren/bommen monterades ett tvärgående, ledat "ok" på vilket fasta lyftklykor var monterades. Då nästan alla den tidens fordon hade en stel framaxel som såg ungefär likadan på alla fordon gick det utmärkt ha fasta klykor. En föregångare till det moderna underlyftsystemet!

Höger: Bärgningsaggregat med föregångaren till dagens bom eller sticka. Fast bom, fasta klykor men ledbart ok. Gick ändå bra då alla dåtidens fordon hade stel framaxel eller grova störfångarjärn. Foto från Birger Magnusson.
____________________________________________________

Källor:

Intervjuer med och upplysningar av;

Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven. Om inget annat anges; Larssons samlingar/tow.se.

Kopiering till sociala medier som Facebook och liknande är inte tillåten utan tillstånd av tow.se eller ägaren till bilden.

_________________________________________________________________

Åter till indexsidan

Sidan skapad i Januari 2004.