Ambulanshistoria
_________________________________________________________________

Innehåll:

Den första motordrivna ambulansen

1920-talet

1930-talet

1940-talet

1950-talet

1960-talet

1970-talet

1980-talet

1990-talet

Nytt! 2000-talet




Se även vårt bildarkiv med bilder på bla äldre ambulansford.






Höger: Sveriges första motordrivna lambulans. Vabis 1910.

Foto: Gert Ekström.



























Höger: Dodge ca 1922- 24. "Lands- tingets Sjukhusbil". Övriga uppgifter saknas.

Foto: Gert Ekström.














Höger: Volvo PV 801 eller 802. 1938- 47.

Foto: Gert Ekström.























































































Höger: Chevrolet 1956.

Foto: Gert Ekström.















Höger: Opel Kapitän, 1962 som levererades sommaren 1962 till Älvsborgs läns landsting.

Byggnation: Miesen

Foto: Roger Larsson.





















Höger: Så här skulle en modern ambulans se ut enligt "svensk standard", dvs de normer som "Ambulanskommittén" föreslog 1962. Den skulle bla ha plats för två bårar, ha slem- sugaggregat, syrgas- utrustning och apparater för konstgjord andning.

Foto: Motor.



























Höger: Sjukhytten i den ovan visade Opel Kapitän, 1962 från Miesen.

Foto: Roger Larsson.















Höger: Elegant Plymouth Savoy -63. I första hand en sjuktransportbil men kunde även användas som olycksfalls- ambulans. Tillhörde Taxi Filipstad.

Foto: ANA.




















Höger: MB 250 från 1970. Fotograferad 1975. Tillhörde Mölndals brandkår.

Foto: Gert Ekström.












Höger: Chevrolet 3500 , årsmodell 1999 från Leksand som "storbils- ambulans" med Wiman byggnation får representera denna ambulanstyp.

Observera den förlänga förarhytten!

Foto: Ingemar Naas.






























































































Höger: MB 230, 210 från 1998. Tillhör Öckerö Ambulans AB. Byggnation från Miesen.

Foto: Roger Larsson.





1910 visade sig den första motordrivna ambulansen av märket Vabis på Stockholms gator. Hästdragna ambulanser var trots den begynnande motoriseringen vanliga långt in på 1920- talet.

Ambulanser, dvs vagnar särskilt byggda för transport av liggande patienter - oavsett nu om det avses häst- eller motordrivna, är ett relativt nytt påfund. Det var först under 1800- talets sista del som hästdragna ambulanser dök upp i något större antal och då i takt med tillkomsten av lasarett och sjukstugor. Tidigare fick den sjuke och skadade ta sig till läkare - om nu inte läkaren kom till den sjuke - bäst han kunde.


Den första motordrivna ambulansen

I julveckan 1910 visade sig den första motordrivna ambulansen på Stockholms gator vilken provades vid Johannes brandstation. Fabrikatet var Vabis och fordonet beskrivs "rusande fram med starkare fart och mera våldsamt ringande än någonsin förr". Priset för denna vagn var 24 000:-.

Första världskriget (1914-1918) gjorde att utvecklingen snabbt gick framåt och många fd krigsbilar importerades efter första världskriget till Sverige. 1918 fick Göteborg sin första ambulans, fabrikat okänt. Ett annat exempel är Karlstad som fick sina första motordrivna ambulanser 1926, också av okänt fabrikat. Hästdragna ambulanser var alltså trots den begynnande motoriseringen vanliga långt in på 1920- talet och frågan är om inte dom hästdragna ambulanserna med chassier och karosser - utprovade under hundratals år - med långa fjädringsvägar och på slutet, gummihjul var väl så skonsamma för patienten som transport med mer eller mindre primitiva motordrivna ambulanser.

Oavsett hur det var med den saken hade de motordrivna ambulanserna kommit för att stanna och vi kan ta Stockholms som exempel på utvecklingen när det gäller antalet fordon och - i de fall de redovisats - antalet uppdrag.

1916 hade Stockholm fyra "automobilsjukvagnar" som 1917 gjorde 7 200 utryckningar. 1925 fanns det sex fordon som gjorde 11 187 utryckningar. 1945 fanns det 14 fordon. 1950 fanns det 20 fordon som gjorde 40 000 utryckningar. 1962 fanns det 26 fordon. 1984 fanns det 65 bilar som hade 117 000 utryckningar.

2001 fanns det 33 dygnsambulanser, 6 tvåskiftsambulanser, 14 dagambulanser och 4 akutbilar samt 1 helikoptrar under vinterhalvåret och 2 st under sommarhalvåret. Förutom detta finns 1 sk utomlänsambulans och en sk intensivvårdsambulans. Under år 2000 gjordes 120 510 ambulansuppdrag, 15 059 akutbilsuppdrag samt 2 251 hkpuppdrag.

2008 finns det förstärkningsresurser i form av 2 akutbilar, 1 ambulanshelikopter året om och 1 sommartid. Efter årsskiftet 2008/2009 finns det en centralt placerad läkarbil.


1920-talet

Fram till i början på 1930- talet fanns ingen standard för hur ambulansfordon skulle utrustas förutom Kungl. Maj:ts förordning om motorfordon som 1923 föreskrev att utryckningsfordon "skall som signalapparat använda antingen kraftig ljudande ringklocka eller visselpipa eller sirén med genomträngande gäll ton". Under detta decennium försvann dom hästdragna ambulanserna.


1930-talet

1933 bildades "Sjukhusens Standardiserings- kommitté" (SSK) som i december 1935 upprättade bla den första standarden för ambulansfordon. Fordonens detaljer som tex chassi, hjul, bromsar och sjukhyttens utrustning blev nu reglerat. Bla hette det: -"Karosserikonstruktionen utföres så, att den blir möjligast lätt utan äventyrande av stabiliteten". -"Vagnens tyngdpunkt bör ligga lågt". -"Endast chassi av personvagnstyp bör ifrågakomma". -"Chassi med stor hjulbas rekommenderas. Kort hjulbas medför, att körbanans ojämnheter lättare överföres till karosseriet i form av stötar och skakningar". Dessutom avrådde kommissionen "på grund av de riskmoment som härigenom kunna uppstå" från förlängning av chassier. Dessa bestämmelser fanns upptagna i SSK-26. En "fullgod" ambulansvagn kostade 1938 ca 15.000 :-.

Kommissionen ansåg framsynt nog att: -"Standardiseringen av ambulansbilar med utrustning får icke genomföras på sådant sätt, att den alltjämt pågående livaktiga utvecklingen inom automobiltekniken och vad därtill sammanhang hör bindes eller hämnas. Vägen bör lämnas öppen för vidare tekniska framsteg".

Under 1930- talet blev sjuktransportbilar, dvs kombinerade taxi- och bårbilar vanlig. Röda Korset var pådrivande av detta och gav bidrag till de taxiägare som byggde om sina fordon till sjuktranportbilar. 1938 hade Röda korset kontrakt med 256 för sjuktransport bundna trafikbilar, året därpå med 279 och 1940 med 310. Standarden för dessa fordon reglerades i SSK-29.

Ambulansverksamheten under 1920- och 1930-talen var väl påpassad av dåtida press - bla klagades det på dom många olyckor där ambulanser var inblandade. Pressen spekulerade i om det berodde på förarens oskicklighet, bilarnas dåliga bromsar (flera av dåtidens ambulanser hade mekaniska bromsar enbart på bakhjulen) eller den dåliga väghållningen som ansågs ligga långt under det normala.

En bils medellivslängd ansågs av bla Svensk Motor Tidning vara 7 till 8 år. Vid en undersökning gjord av nämnda tidning av 140 st ambulanser visade det sig att flera ambulanser var över 20 år. De äldsta dessutom med karosser monterade på lastvagnschassier. 25 bilar saknade stötdämpare och en del saknade värme. 40% av ambulanserna ansågs inte vara lämpade för personbefodran och absolut inte för sjuktransporter.

En expert Svensk Motor Tidning talat med ansåg att en -"ambulans bör ha begränsad tjänstetid och att den bör utrangeras, då den blir olämplig och för dyr i underhåll". En lämplig sysselsättning för en utrangerad ambulans ansågs vara att använda den som redskapsvagn vid brandkåren.


1940-talet

Under andra världskriget då ambulansbristen var skriande ökade antalet sjuktransportbilar, dvs droskbilar med bår. Gengasen med sitt bakmonterade aggregat var ett stort problem. Olika konstruktioner med svängbara aggregat eller bårintag från sidan av bilen provades. Inte förrän i slutet på andra världskriget då dom frontmonterade aggregaten kom skedde en förbättring. Under andra världskriget var bristen på däck också ett stort problem för dom ambulanser som var i drift.

Fram till 1940- talet fanns ambulansfordon av alla de fabrikat och under årens lopp hade alla slags chassi använts som ambulansbyggen: Lätta och tunga lastbilschassier, små och stora personbilar, skåpbilar, standardbilar och rena lyxbilar användes av en mängd påbyggare. De kunde rymma en till fyra bårar och betjänas av upp till tre man.

1943 tog Centrala Sjukvårdsberedningen (CSB) över efter det år 1933 bildade "Sjukhusens Standardiseringskommitté" (SSK) och 1951 utarbetades nya riktlinjer angående hur ambulanser skulle vara beskaffade.

Efter andra världskriget blev amerikanska fordon populära som ambulanser. Förutom dessa fanns tex den mindre Volvo PV61 och senare kom ambulanser byggda på rena skåpbilschassier som tex VW, MB och Peugeot.

Även under 1940- talet klagades det på dom livsfarliga ambulanserna med sina höga och otympliga karosser - det ansågs bla av Raymond Sjökvist (sedermera känd som grundaren av Räddningskåren) att bilarna var en fara för trafiksäkerheten när hastigheten översteg 50 - 60 km/h pga att bilarna ej var lämpade för högre fart.


1950-talet

Den bla ökande biltrafiken under 1950- talet med många svåra trafikolyckor med svåra skador på dom åkande som följd fick läkare och andra att fundera på och att diskutera vad som mer kunde göras för den sjuke eller skadade på plats och under transport. Krav började resas på att den sjuke och skadade redan på skadeplatsen borde få en bättre första hjälpen.

1950- talet var också en gyllene tid för dom stora privata ambulansföretagen. Företag som Räddningskåren, Falck och Svensk Räddningstjänst skördade stora framgångar. 1950- talets genombrott för bilismen fick också den konsekvensen att oseriösa ambulans- och bärgningsföretag dök upp. Dessa företag försvann så småningom i stor utsträckning pga dom allt hårdare kraven på personal, ambulansfordon och ambulanstransporter.


1960-talet

Fram till i mitten av 1960- talet var ambulans- och sjuktransporter en ren transportverksamhet vilken gick ut på att köra så snabbt det gick till olycksplatsen eller till den sjuke - lasta in vederbörande i ambulansen - och sedan köra så fort det gick till sjukhuset. Det var heller ingen självklarhet att det skulle komma två personer i ambulansen! Fram till i slutet av 1950- talet och i vissa fall ända in på 1960- talet förkom det på mindre orter att ambulanser endast var bemannad av förare. Framme vid olycksplatsen - eller hos den sjuke - var det att ta hjälp på platsen som gällde. Ingen eller möjligen endast en enkel första hjälpen gavs till den olycksdrabbade. 35 procent av ambulansverksamheten i början på 1960- talet sköttes av privata företag och många av förarna saknade helt sjukvårdsutbildning.

I början av 1960- talet tillsattes minst två sjuktransportkommittéer. En av Räddningskåren tillsammans med Thule och en av Folksam tillsammans med Kommunalarbetarförbundet. RKN/Thuleutredning föll dock pga av RKN´s senare avveckling i "glömska".

F/K utredningen förordade sjukhus och brandkårer. RKN/Thule tryckte på den tekniska biten samt påminde om att ambulans och bårbil var ett nödvändigt komplement till taxitrafiken. Bägge utredningarna ansåg att det borde finnas två ambulanstyper, nämligen en för vanliga sjuktransporter där patientens krav på komfort och fordonets köregenskaper dominerade, och en annan typ för olycksfall etc, där tillfredsställande utrymme för behandling och vård fanns. Bägge utredningarna konstaterade också att det fanns för små ambulanser i Sverige.

F/K-utredningens medlemmar gjorde flera studiebesök i utlandet och blev imponerad av utländska ambulans- organisationers fordon och personalutbildning. Utredningen deklarerade att utredningar visat att 20 av 100 trafikdödade skulle kunna räddas med bättre fordon och utbildad personal (I Sverige dödades omkring 1000 personer och omkring 3000 blev svårt skadade i trafikolyckor omkring 1960 - en siffra som skulle stiga till sin höjdpunkt omkring mitten av 1960-talet för att sedan successivt minska).

Utomlands var ofta sjukhytterna större - ofta stora specialbyggen med plats för flera vårdare som kunde påbörja en akutinsatts omedelbart - och Folksam/Kommunalarbetarförbundsutredningen som kom med sitt första betänkande i september 1962, menade att även Sverige borde ha dessa fordon. I sitt andra betänkande i mars 1963 liksom i det tredje och sista betänkandet i november 1963 kom F/K-utredningen fram med nya riktlinjer som innebar krav på ett större vårdutrymme och en preciserad utrustning såsom förbandsmaterial och första hjälpen utrustning.

Kommittén föreslog vidare, att det inom varje landstingsområde skulle finnas en tillsynsmyndighet över sjuktransportväsendet. Man konstaterade att förare av bårbilar ofta helt saknade sjukvårdsutbildning och därför var olämpliga att utföra sjuktransporter. Man föreslog att förare av bårbil skulle genomgå en kurs på minst 20 timmar för att få rättighet till att utföra sjuktransporter. Bland annat med utgångspunkt från detta föreslog man en utvidgning av ambulansväsendet samt att ambulanserna skulle omhändertas av personal på sjukhus, sjukstugor, yrkesbrandkårer och borgarbrandkårer. Privata sjuktransportbilar borde endast tas i anspråk för enklare sjuktransporter.

Nya riktlinjer kom också beträffande utrustning för förlossnings och syrgasbehandling m m. Vid denna tid fanns i landet ca 500 ambulanser samt omkring 1750 sjukbilar. Anskaffningskostnaden var 25 000:- för en sjukbil och ca 35 000 för en ambulans.

Under 1960- talet tog landstingen över hela ansvaret för ambulans- och sjuktransportverksamheten som tidigare organiserats av taxi, enskilda sjukhus, bärgningsföretag och brandkårer.

Även om nu landstingen blev huvudman för verksamheten var åtgörarna oftast dom samma förutom att dom gamla räddningsföretagen Räddningskåren och Svensk Räddningstjänst nu försvunnit. Landstingen skrev avtal med entreprenörer som kommunala brandkårer, ambulansföretag och taxiföreningar. I Värmland skrev tex dåvarande Värmlands Läns Landsting 1962 avtal med Värmlands droskbilsägareförening om att sköta - i första hand - transporterna mellan sjukhusen. Och: -" I den mån det krävs kan man även få rycka in vid olycksfallstransporter".

Taxiförarna fick i samband med detta avtal samma år möjlighet att gå en 45 timmars sjukvårdskurs -" för att lära sig att ta hand om sjuka och skadade människor". Bla fick man lära sig att hur man avlägsnar främmande föremål i halsen som stänger luftvägarna. -"och betydelsen därav torde framgå bäst av att det inte är någon mening att komma till lasarettet med en patient som kvävts på vägen", som det skrevs i dåtida press.

Under 1960- talet startade en 3-veckors kurs för ambulansförare för att bättre tillgodose kravet på en bättre första hjälpen till akut sjuka och skadade personer.

SPRI - Sjukvårdens utvecklingsinstitut - tog över 1968 och kom med nya riktlinjer 1970, 1974, och 1981.


1970-talet

Under 1970- talet började högre krav att ställas på utrustning och personalens kompetens samt ambulansernas storlek. En väckarklocka var den amerikanska serien "Larmet går", som sändes i svensk television 1976. Det formella kravet för arbete i ambulans blev nu en 7-veckors kurs i ambulanssjukvård.

Utvecklingen var trög beträffande införande av storbilsambulanser. Flera provbyggen gjordes men inte förrän Landstingens Inköpscentral (LIC) visade sin Peugeot J7 skåp 1975 var målet nära. I detta fordon fanns gott om plats för förare, sjuksköterska, läkare och patient. Båren var placerad på ett höj och sänkbart stativ som även gick att flytta i sidled. I sjukhytten var det gott om plats för tex EKG, respirator, syrgas och slemsugar m m. Det som föll fordonstypen i fatet var bullret, den dåliga väghållningen och den svaga motorn.


1980-talet

I början av 1980- talet visades dom första exemplaren av den idag etablerade storbilsambulansen, ofta byggda på usabilchassi - älskad av en del och hatad av andra. Tanken med denna ambulanstyp är att det skall vara gott om plats för patient, gott om plats för vårdare som obehindrad skall kunna vårda patienten från "alla" håll. Karossen eller sjukvårdshytten skall också kunna flyttas över till ett annat chassi när själva bilen är utsliten och därigenom totalt bli ett billigare alternativ.

Det framfördes i slutet av detta årtionde krav på att läkare skulle få möjlighet att delegera läkemedel till ambulanssjukvårdare utan sjuksköterskekompetens. Drivande var de landsting där olika läkemedelsprojekt genomfördes, t ex Halland. Fortfarande fanns det dock ingen särskild författning som reglerade läkemedelsadministrering inom ambulanssjukvården till icke legitimerad personal. Högre krav på SOS-operatörer i form av bättre sjukvårdsutbildning och möjlighet till "back-up" från läkare eller sjuksköterska infördes.

Ambulanssjukvårdarens basutbildning blev undersköterska och en 20-veckors kurs för ambulanssjukvårdare etablerades.

Akutbilar infördes på flera platser i landet, bl a i Skåne och Jönköpings län. Bemanningen var oftast ambulanssjukvårdare och anestesisjuksköterska. Akutbil används för att förstärka ambulanssjukvården och ambulanssjukvårdens ordinarie personal med mer kvalificerad personal. Ambulans larmas alltid ut samtidigt, akutbilen åker aldrig ensam.

Ambulanshelikoptrar infördes bl a i Östersund. I Stockholm började anestesisjuksköterskor åka med polishelikoptern.


1990-talet

Fler landsting skaffade akutbilar, t ex Stockholm, eller utökade antalet, t ex Jönköpings län.

Akutbilarna var oftast Volvo 700/800/900-serien, Mercedes Benz 200-serie och Saab 9000/95, men det fanns också exempel på 4-hjulsdrivna terränggående fordon som t ex Nissan Terrano m fl. Vid akutbilsupphandlingen i Stockholms läns landsting 1996 kom det krav på 4-hjulsdrivna fordon av "SUV-typ". Entreprenörerna anskaffade fordon av olika fabrikat som t ex Grand Jeep Cherokee, Chevrolet Blazer, Land Rover Discovery. I upphandlingen 1999 har detta ändrats till att endast omfatta 4-hjulsdrivna fordon. Aktuella fordon blev nu Mercedes Benz, Volvo och Audi.

1990 bildades åter ett särskilt organ för nationell standardisering inom sjukvårdsområdet, HSS - Hälso- och sjukvårdsstandardiseringen, på initiativ av bl a Spri.

1993 kom den första författningen från Socialstyrelsen som gav ambulanssjukvårdare möjlighet att ge vissa, utvalda läkemedel enligt en särskild lista.

1993 etablerade sig Falck i Sverige genom att ta över delar av ambulanssjukvården i Skåne. 1995 utökades verksamheten genom avtal med landstinget i Östergötland.

1995 kom Socialstyrelsen fram till att det skall finnas två yrkesgrupper inom ambulanssjukvård: Ambulanssjukvårdare och ambulanssjuksköterska. Detta år kom också en ny författning som begränsade ambulanssjukvårdares möjlighet att ge läkemedel, bl a togs morfin bort. Benämningen "delegering" ersattes av "personliga direktiv" för ambulanssjukvårdare och "generella direktiv" för sjuksköterskor. Benämningen "delegering" används numera endast om vårdtekniska åtgärder som att sätta t ex perifer venkateter (inläggandet av en plastslang i en ven), defibrillering (elektrisk stöt vid hjärtflimmer) och intubation (införandet av en plasttub i luftstrupen för att säkra en fri luftväg).

Efter stora protester 1996 gavs ambulanssjukvårdare åter möjlighet att ge morfin - dock enbart efter telefonordination av läkare i varje enskilt fall.

1997 slog "bomben" ner när Socialstyrelsen lät meddela att delegeringar till ambulanssjukvårdare skulle försvinna så småningom. Hantering av läkemedel inom ambulansverksamheten skall i framtiden hanteras av legitimerad personal. Samma år kom också en kompetensbeskrivning som beskrev vilka krav som bör ställas på den sjuksköterska som önskar arbeta i ambulans, bl a var erfarenhet av akutsjukvård och en specialisering i ambulanssjukvård lämplig.

1999 kom så den författning som talade om att from den 1 oktober (datumet flyttades i sista stund fram en månad av administrativa skäl hos Socialstyrelsen) 2005 får läkemedel enbart ges av legitimerad personal. Benämningen "personliga direktiv" ersattes av "generella direktiv" för samtlig personal. Samma år genomförde Socialstyrelsen den 58:e (!) ambulanshelikopterutredningen. I denna föreslog man att det skulle finnas 15 baser. Men utredningen utmynnade - som så många gånger förr - i intet.


2000-talet

I dag domineras marknaden för småbilsambulanser av fordon från Volkswagen, Volvo och Mercedes-Benz. Storbilsambulanser finns i begränsad utsträckning, ofta byggda på chevroletchassie, främst i Dalarna och Uppland.

Kravet på ambulanssjukvårdare är i dag: det gymnasiala omvårdnadsprogrammet samt en 40 veckors kurs i ambulanssjukvård eller 80 p vid Örebro universitet. För arbete som ambulanssjuksköterska gäller grundutbildning till sjuksköterska samt specialistutbildning till ambulanssjuksköterska omfattande 40 poäng.

För arbete i akutbil/helikopter krävs oftast anestesikompetens, detta för att kunna erbjuda ambulanssjukvården en spetskompetens.

För att administrera läkemedel krävs från och med den 1 november 2005 lägst sjuksköterskekompetens.

Landstingen har som tidigare sagts övertagit ansvaret för driften av ambulansverksamhet. Verksamheten sköts antingen direkt av landstinget eller läggs ut på entreprenad till privata företag, kommunal räddningstjänst, taxibolag eller liknande. Oftast är fordon och ambulanspersonalen stationerad på eller i anslutning till sjukhusen - eller som i en del fall - på den kommunala räddningstjänstens brandstationer.

Läkare: Prehospitalt operativa läkare i Sverige förekommer sällan, oftast i ambulanshelikopter och/eller läkarbil.

Ambulanshelikopter: Från och med årsskiftet 2008/2009 kommer det att finnas anestesiläkare (och anestesisjuksköterska) i Uppsala, Göteborg, Lycksele, Gällivare. I Stockholm, Visby och Östersund kan anestesiläkare medfölja ambulanshelikoptern vid behov.

Region Skåne införde år 2005 en modell med 4 läkarbilar (PHAT prehospitalt akutteam) som utgick från de 4 akutsjukhusen i Lund, Helsingborg, Kristianstad och Malmö. Till skillnad från ambulanshelikoptrarna förelåg en stor variation i kompetensnivå bland dessa läkare, allt från läkare under utbildning (ST) till specialister i anestesi, medicin, kirurgi m fl specialiteter). Tanken var att dessa läkare skulle tjänstgöra på akuten i väntan på larm, något som visade sig inte vara så lätt pga anspänningstiden på 90 sekunder. Modellen fick hård kritik från ambulanspersonal och politiker. Två oberoende utvärderingar visade att modellen inte var kostnadseffektiv och verksamheten lades ned vid årsskiftet 2008/2009.

Sammanfattningsvis har ambulanssjukvården utvecklats från att ha varit en transportorganisation till en form av kvalificerad vård och en första länk i vårdkedjan. Fortfarande saknas dock på många platser en mer naturlig koppling till akutsjukvården. Försök med t ex rotationstjänstgöring (man delar sin tid mellan - självständigt - arbete i ambulans och inne på sjukhuset, t ex på akuten eller anestesin) och hospitering (man praktiserar på någon avdelning, t ex anestesin, akuten, IVA eller HIA och följer den ordinarie personalen - ej självständigt arbete) har på vissa platser genomförts.
____________________________________________________

Källor:
Artiklar m m från Internetpublikationen Ambulansforum
Hälso- och sjukvårdsstandardiseringen (HSS).
Ekström, G. (1982). Alla våra taxibilar. Förlag: Allt om hobby.
Ekström, G. (1986) Från larmklocka till blåljus. Förlag: Winbergs Förlags AB.
Saab-ANA, Chrysler Serviceinformation.
Sjukvårdens utvecklingsinstitut (SPRI).
Strömbäck, P. Kirk, U. (1987) Räddningen. Förlag: Bra Böcker.
Waller, Å. (1995) Medicinhistoriska återblickar på sjukvården i Värmland. Förlag: LIV.

Tidningen Svenska Dagbladet 9 sept. 1944.
Tidningen Svensk Motor Tidning 1938.
Tidningen Motor, nr 14, 1963.

Intervjuer med och upplysningar av;
Ekström, Gert. Tekniska Museet.
Jonasson, Peter. Redaktör Ambulansforum

Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven.

Kopiering till sociala medier som Facebook och liknande är inte tillåten utan tillstånd av tow.se eller ägaren till bilden.

_________________________________________________________________

Åter till indexsidan

Sidan skapad i September 2001.