Bärgningskårens historia
_________________________________________________________________

Innehåll:

Bärgningskåren bildas

En ny epok växte fram

Bärgningskårens läkarbilar

Beredskapsplan och beredskapsersättning

Bärgningskårens nedläggning

Efter Räddningskårens nedläggning uppstod ett vakuum och en viss anarki inom bärgningsbranschen - det fanns ingen rikstäckande organiserad bilbärgningsverksamhet förutom den verksamhet som det nystartade bolaget Larmtjänst bedrev.

Larmtjänst utnyttjade i första hand bärgningsbilar tillhörande medlemmar i Motorbranschens Riksförbund (MRF) men det uppstod ofta problem med tex jourhållningen - speciellt nattetid. Konflikter ville gärna uppstå när bärgningsbilar från konkurrerande verkstadsföretag körde dom egna kunderna - även om dom kördes till "rätt" verkstad. Många MRF-anslutna verkstäder klagade också över att inte Larmtjänst utnyttjade deras fordon i den utsträckning som utlovats.


Bärgningskåren bildas

Stig Rudolph, trafikchef på Räddningskåren tog i slutet på 1964 tillsammans med MRF´s dåvarande vd Benkt Rosenkvist initiativ till bildandet av Bärgningskåren för att därigenom i första hand organisera bärgningsverksamheten i Stockholm med omnejd och på sikt även försöka skapa en organiserad rikstäckande bärgningsverksamhet. De Förenade Räddningsföretagen (DFR) hade under året bildats i kölvattnet av Räddningskårens nedläggning och sågs som en varningssignal av MRF och dom MRF-anslutna företagen vilka ansåg sig tvingade att vidta motåtgärder. När man läser gamla handlingar visar vissa tecken på att Stig Rudolph - endera i egen regi eller via MRF - försökte ta över Räddningskåren för att igenom detta bolag fortsätta med ambulans- och bilbärgningsverksamhet samt att rädda företagsnamnet utan att lyckas.

I juni 1965 startade bolaget Bärgningskåren sin verksamhet i Stockholm med omnejd i samarbete med ett antal bärgningsföretag samt med åtminstonde en egen bil och med anställd personal vilken hade övertagits från Räddningskåren - en Ford Thames Trader. Att driva företaget med anställd bärgningspersonal - samtidigt som det samarbetades med andra företag - ansågs så småningom inte bra utan dom egna bärgningsbilarna såldes ganska snart till chaufförerna eller till de samarbetande bärgningsföretag.

Firmanamnet "Bärgningskåren" övertogs från Räddningskåren som hos Kungl. Patent- och registreringsverket registrerat detta namn och varumärke den 22 mars 1963. Tidigare hade namn som; "MRF-Bärgningstjänst", "MRF-Räddningstjänst" och "MRF-Bärgningsbil" diskuterats. Till vd för det nybildade företaget Bärgningskåren utsågs ovan nämnda Stig Rudolph vilken formellt anställdes den 1 juni 1965.

I juli 1965 var Räddningskåren helt avvecklad förutom vissa ambulansavtal tex i Kronoberg- och Kristianstads län som överlämnades till nybildade Bärgningskåren. Bärgningskåren fick slutligen ersättning från Skandia för att helt avveckla ambulansverksamheten. Det sista ambulansavtalen gick ut 1966. Detta innebar att Bärgningskåren stod med ett stort antal ambulanser som senare såldes till de företag som blev nya entreprenörer åt landstingen.

Ett omfattande arbete inleddes därefter med att ansluta entreprenörer till Bärgningskåren och därigenom neutralisera bärgningsverksamheten. Starten var lite trög, det var inte lätt alla gånger att övertyga MRF-företagen till att göra sig av med sin bärgningsverksamhet. Fördelen för MRF-företagen var att dom avlastades ansvaret för bilbärgningen - med allt som det innebar med jourhållning m m - samtidigt som försäkringstagarens intressen tillgodosågs.


En ny epok växte fram

Erbjudandet till de lokala motorbranschföreningarna om ett alternativ till att lösa bärgningsfrågan gjorde att det sakta men säker växte fram en ny epok. Bärgningskåren blev undan för undan en rikstäckande bärgningsorganisation genom att via samarbetsavtal ansluta privata, gamla och nystartade bärgningsföretag eller tex fd Räddningskårenanslutna bärgningsföretag.

1968 köpte Larmtjänst 2/3 av aktierna i Bärgningskåren.

1970 var Bärgningskåren representerad på 12 orter med 60 fordon. 1974 var antalet uppe i 87 orter - varav 15 i Stockholmsområdet och 10 i Göteborgsområdet - och 160 bärgningsfordon. 1983 fanns det 380 bärgningsfordon på 180 orter anslutna till Bärgningskåren.

Vid årsskiftet 1982/83 tar Jan Qvant över vd-posten efter Stig Rudolph som går i pension.


Bärgningskårens läkarbilar

Bärgningskåren sysslade till skillnad från Räddningskåren endast med bärgning - och därmed förenlig verksamhet - med undantag av att Bärgningskåren höll bilar och chaufförer för jourhavande läkare i Stockholm.

Läs mer om Bärgningskårens läkarbilar här:


Beredskapsplan och beredskapsersättning

1974 införde Motorbranschens Riksförbund och försäkringsbolagen den sk beredskapsplanen och gav Bärgningskåren i uppdrag att administrera denna. Planen var avsedd att garantera en någorlunda likformig bärgningsjour i hela landet. De i beredskapsplanen ingående företagen utlovades beredskapsersättning, dvs företagen fick ersättning av försäkringsbranschen för att hålla bärgningsbilar i jour åt i första hand Larmtjänst och försäkringsbolagen.

De avtal som träffades var av två slag: samarbetsavtal - vilket var det vanligaste samt ett sk jouravtal. Samarbetsavtal innebar fullt medlemskap i Bärgningskåren vilket innebar att Bärgningskåren administrerade de anslutna företagens fakturering för utförda uppdrag, momsredovisning, inkasso, marknadsförings och reklaminsatser, utbildning, samordnade inköp av fordon, finansiering av bilköp m m. De via samarbetsavtal anslutna företagen var å sin sida bundna till att tex ha sina fordon lackerade i den gemensamma, röd-gula profilen. Jouravtal var en enklare form av avtal där bärgningsföretaget höll beredskap men inte åtnjöt dom fördelar som samarbetsavtalet erbjöd. Bärgningsföretag med jouravtal hade inget krav på tex sina fordons lackering m m.

I överenskommelsen ingick även bla "1-timmesregeln" vilket innebar att om väntetiden uppgick till mer än en timme skulle företag utanför beredskapsplanen anlitas om så var möjligt. Denna "1-timmesregel" gällde emellertid inte i glesbygdsområde som norrlands inland.

1979 ingick ca 190 företag med ca 280 bärgningsbilar i beredskapsplanen och dessa skulle i första hand stå till försäkringsbolagens förfogande.

Beredskapsersättningen baserades på det enskilda bärgningsföretagets beredskapsinsats.

Beredskap 1 innebar att 1 bil var bemannad dygnet runt.
Beredskap 2 innebar att 1 bil bar bemannad 0700-2000 samtliga dagar.
Beredskap 3 innebar att 1 bil var bemannad 0700-1700 vardagar.

Mot bakgrund av detta fick NO en rad klagomål från företag med De Förenade Räddningsföretagen (DFR) i spetsen som ej omfattades av beredskapsplanen. Företagen klagade på att - trots att dom hade jour dygnet runt - fick dom ej ta del av beredskapsersättning och menade även att konkurrensen snedvreds. Företagen klagade även på att de av Larmtjänst förmedlade uppdragen i första hand gick till de i beredskapsplanen anslutna företagen.

Beredskapsplanen godkändes av dåvarande Näringsfrihetsombudsmannen (NO) som bedömde att de positiva effekterna av joursystemet övervägde. Ett krav var att försäkringstagarna i broschyrer m m upplystes om sin rätt att fritt välja bärgningsföretag om så önskades.


Bärgningskårens nedläggning

Bärgningskåren var marknadsledande under nästa tre decennier och dom röd-gula bärgningsbilarna blev ett välkänt inslag i trafikbilden. Hösten 1992 avvecklades bolaget bla pga att försäkringsbolagen hade ändrat förutsättningarna i räddnings försäkringsmomentet - bla höjde alla försäkringsbolag självrisken på räddning för att slippa ifrån administrationen av småskador - och ansåg sig därmed inte längre ha motiv till att driva Bärgningskåren.

En annan kanske ännu mer bidragande orsak till Bärgningskårens nedläggning var den nya konkurrenslagstiftning som kom 1 juli 1993. Eftersom försäkringsbranschen och bilbranschen ägde Bärgningskåren gemensamt så förhandlade dom så att säga med sig själva när priser på bärgning m m, skulle sättas. Detta skulle nu med den nya konkurrenslagen bli förbjudet.

Förhandlingar hade genomförts under våren och sommaren 1991 mellan ägarna, dvs Larmtjänst och MRF om övertagande av varandras aktieposter men någon överenskommelse kunde ej nås och ägarna beslöt att bolaget Bärgningskåren skulle läggas ner och bolaget lades vilande som icke rörelsedrivande bolag. 30 september 1992 var sista dagen för Bärgningskårens verksamhet. Sedan 1997 ägs bolaget Bärgningskåren av Assistancekåren.
____________________________________________________

Källor:
Andersson, O. (1997). En resumé över 35 verksamhetsår. Förlag: Larmtjänst AB.
Arkivmaterial från Bärgningskåren AB.
Ekström, G. (1986). Från larmklocka till blåljus. Förlag: Winbergs Förlags AB.
Statens pris- och kartellnämnd. (1981) Konkurrensbegränsningar inom bilbärgningsbranschen.

Tidningen:
Motorbranschen.

Intervjuer med och upplysningar av;
Fällman, Bernt. Fd chaufför och chef för Bärgningskårens läkarbilar.
Gemborn, Börje. Fd Bärgningskåren.
Gustavsson, Kenneth. Assistancekåren.
Johansson, Lars-Gunnar. Assistancekåren.
Rudolph, Stig. Fd trafikchef på RKN och BK.
Sandberg, Maud. Fd Stig Rudolph´s sekreterare.
Wernqvist, Bengt. Fd chaufför vid Bärgningskårens läkarbilar

Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven.

_________________________________________________________________

Åter till Bärgningskåren

Sidan skapad i Maj 2003.