Räddningskårens historia
_________________________________________________________________

Innehåll:

Nytt! Huvudkontoret fanns i Stockholm

Ett nät byggdes upp

Abonnemang

Betalningskuponger

Distriktkontor och larmcentraler

Radio Nord

Ett lönsamt företag

Försäljningen av RKN

Konkurrenternas motdrag

Slutet för RKN

Varför såldes RKN?



Höger: "Flygfoto" över RKN´s fordonspark i Stockholm i slutet av 1950- talet. Bilden är enl. uppgift tagen från taket på dåvarande Sveplans gymnasium på Sveavägen. Obs personalens eleganta uppställning i korsformation.

Foto: AK.













Höger: Reklamkort från Räddningskåren, Huddinge.

Foto: Roger Larssons samlingar.


















Höger: Kaiser från 1951. Kaross från Heinels i Malmö.

Foto: Roger Larssons samlingar.










Höger: Studebaker 1942. Med denna bil representerade företaget Bil-Tjänst Räddningskåren i Arvika.

Foto: Acke Finne.

Läs mer om denna bil här:



































































Höger: Notis ur RKN´s tidning Räddningsnytt nr 2, 1961.

Foto: Roger Larsson.


















































Höger: Almanacka från 1962 vars baksida visar en förteckning över RKN´s larmcentraler.

Foto: Roger Larsson.





























































Höger: Reklam från Thule - "FYRA  FÖRETAG I SAMVERKAN GER ER EKONOMISKT  SKYDD OCH AKTIV HJÄLP".

Foto: Roger Larssons samlingar.





















































































Höger: Kanske ett av det sista fotot av RKN´s ambulanser i trafik? Bilden bör vara tagen under sommaren -66.

Eftersom fordonen är L-registrerade bör det vara fordon anslutna till RKN´s avtal med Landstinget i Kristianstad?

Fordonet är från höger: Chevrolet -62 L67696, radionr 119, Ford Falcon -61 L45999 och Ford Country Sedan -58.

Foto: AK.


Omkring 1946 startade AB Stockholms Centralgarage sin räddningsverksamhet under namnet Ce-Ge Räddningskår. Kort därefter ändrades namnet till Räddningskåren.

Man skiljde nu på Centralgaragets räddningsverksamhet från den övriga bil- och verkstadsverksamheten. I februari 1947 bildades ett nytt bolag och namnet ändrade till Räddningskåren AB. Utvecklingen gick sedan snabbt, fler och fler fordon införskaffades och verksamheten utökades.


Huvudkontoret fanns i Stockholm

RKN´s huvudkontor och huvudstation fanns i Stockholm. Huvudkontoret fanns till att börja med på Centralvägen 1 - 7 (nuvarande Solna centrum ungefär). 1956 flyttades huvudkontoret till Ostermans Marmorhallar på Birger Jarlsgatan 18/Grev Turegatan 3. På huvudstationen som fanns på Vanadisvägen 2 - 4 i Centralgaragets lokaler fanns så småningom ett 40- tal specialfordon bestående av ambulanser, bärgningsbilar, redskapsvagnar, "dykbilar" m m. Det fanns även terränggående ambulans och djurambulans. Alla fordon var radiodirigerade från egen radiostation.

RKN´s specialfordon som var stationerade i Stockholm kunde vid behov - och då de till RKN anslutna företagens egna resurser inte räckte till - utnyttjas i hela Sverige vid nödsituationer. Raymond Sjöqvists utförde själv strapatsrika nonstop körningar för att själv undersöka hur långt och länge en människa kunde köra - tex den omtalade nonstoppkörningen 1947 mellan Ystad och Haparanda. 178 mil på 23 tim och 43 min! Detta alltså 1947 med dåtidens vägnät.

Dessa testkörningar gjorde att när en man från Lycksele 1947 drabbades av en hjärntumör som krävde omedelbar vård på Serafimerlasarettet i Stockholm, körde en ambulans upp från Stockholm till Lycksele och hämtade patienten. Resvägen var 88 mil enkel väg och transporten utfördes på 17 tim!


Ett nät byggdes upp

Undan för undan byggdes ett nät upp över hela landet med hjälpstationer.

Hjälpstationerna utförde i första hand sjuktransporter och bilbärgning. I dom större städerna fanns större resurser som transport av djur, länspumpning, dykningsarbeten, bilglasservice, fastighetsservice m m.

1961 fanns det enligt RKN´s egna siffror 4000 hjälpstationer anslutna till RKN genom avtal av mer eller mindre bindande karaktär förutom RKN´s egna stationer. Ambulansägare, bilverkstäder, hantverkare, taxi och bensinstationer anslöt sig till RKN och kunde erbjuda hjälp med tex. ambulans- och sjuktransporter eller bärgningsbilar.

Läs mer om hjälpstationer och larmställen här:


Abonnemang

År 1951 återupptogs idén med abonnemang. Genom att betala en relativt låg årlig avgift erbjöds abonnenterna hjälp med bilbärgning, sjuktransport och ambulanstransporter till sjukhus m m samt en förbandslåda med obegränsad fri komplettering. Om så önskades fanns även möjlighet till att köpa fleråriga abonnemang. 1961 hade RKN ca 400 000 abonnenter.

Läs mer om dom olika abonnemangen här:


Betalningskuponger

Vid medlemskap erhölls ett häfte med kuponger som skulle användas som betalning vid inträffade händelser som krävde tex bärgningsbil och/eller ambulans.

Läs mer om betalningskuponger m m för fordon här:


Distriktkontor och larmcentraler

På ett tjugotal större orter fanns distriktkontor. Fördelat över landet byggdes det så småningom upp larmcentraler (som i samband med RKN´s nedläggning övertogs av Larmtjänst). I samband med uppbyggnaden av larmcentralnätet minskades antalet distriktkontor till tolv stycken.


Radio Nord

Räddningskåren hade även ett visst samarbete med Radio Nord. Jack Kotschack började redan i början av 1961 undersöka möjligheten till ett samarbete genom kontakter med Raymond Sjökvist. En överenskommelse träffades att RKN skulle bygga upp en larmstation med radio ombord på Bon Jour. Därigenom skulle nödställda eller oroliga anhöriga kunde nå kontakt som en gratisservice för efterlysningar eller telegram. Genom att Radio Nord var den dominerande stationen för båtfolket på ostkusten skulle man på detta sätt kunna fylla en viktig sjöräddningsfunktion. Samtidigt skulle det ge värdefull reklam för RKN och öppna en ny väg att värva nya abonnenter till organisationen.

För Radio Nord kunde det ha medfört en lösning på problemet med den senare förbjudna telefontrafiken med landredaktionen till sändarfartyget. Reklam började sändas om RKN men tyvärr slog allt slint då Raymond Sjökvist plötsligt backade ur det överenskomna i rädsla för eventuella repressalier från staten.

Läs mer om Radio Nord här:



Ett lönsamt företag

RKN var efter en tio år efter starten ett mycket lönsamt företag. Samtliga kostnader och inventarier var avskrivna, lönsamheten var mycket god och reservkapital fanns. Åren 1960/61 var dom bästa åren och därefter skulle jämna vinster kunnat påräknas om företaget fått drivas som det bedrevs under tidigare år.

Årsomsättning åren 1953 tom 1962 i Räddningskåren AB
1953 1,9 milj.
1954 3,4 -"-
1955 5,5 -"-
1956 7,8 -"-
1957 10,5 -"-
1958 12,7 -"-
1959 15,9 -"-
1960 17,6 -"-
1961 30,8 -"- inkl. Svensk Räddningstjänst AB och Falcks Räddningskår AB
1962 28,9 -"- -"-


Försäljningen av RKN

Försäkringsbolagen hade under årens gång med ett visst intresse sett räddningsföretagens satsning inom bla bilsidan och undersökte, både var för sig, och med varandra hur man skulle få till något liknande att erbjuda sina försäkringskunder.

Försäkringsbolaget Thule var först ut att förverkliga denna ambition och i november 1960 köper Thule AB Svensk Räddningstjänst - som i sin tur i början av 1961 övertar AB Falcks Räddningskår - och slutligen i mars 1961 köper Thule även Räddningskåren AB. Dessa tre bolags räddningsverksamhet slogs nu ihop under namnet Räddningskåren. Falcks verksamhet upphörde och Svensk Räddningstjänsts verksamhet begränsades till brandsläckarservice under namnet Svensk Brandtjänst AB (Svensk Brandtjänst AB var ett dotterbolag till Svensk Räddningstjänst och är troligen samma bolag som senare figurerar under namnet AB Brandtjänst). Det berättas att en viss förvirring kunde uppstå då tex ambulanspersonal, under en övergångsperiod, klädd i tex Falcks uniform kom med bilar från Räddningskåren.

Att Thule köpte Svensk Räddningstjänst uppgavs i ett uttalande av Thulechefen Alvar Lindencrona vara att: "erbjuda respektive kunder ett mera fullständigt skydd". Abonnemang i SR skulle kunna kompletteras med försäkring i Thule, och Thules kunder kunde utvidga sitt försäkringsskydd med räddningsavtal på ambulanstransporter och bilbärgning m m. En annan förklaring till köpet var den att Sak-Thule hamnat i ett underläge efter samgåendet mellan Skandia och Svea 1960, dvs samma år, och snabbt måste öka sina marknadsandelar. Thule hade sitt starkase fäste i norra Sverige och då Svensk Räddningstjänst hade sitt huvudkontor i Malmö och sin kundkrets i huvudsak i södra Sverige räknade Thule med att förbättra sin position.

Efter detta köp - som då anses var ett motdrag mot samgåendet mellan Skandia och Svea - uppgår även försäkringsbolaget Skåne i Skandia-Svea (som i början av 1960-talet skulle bilda dom sk "S-bolagen") och Thule svarar med att köpa RKN för att ytterliggare stärka och förbättra sin position.

Svensk Räddningstjänst och Falcks Räddningskår hade tillsammans omkring 200 000 abonnenter och totalsumman för "Thuleföretaget" Räddningskåren var alltså efter sammanslagningen ca 600 000 abonnenter. Hälften var bilister, i övrigt fastigheter och företag m m. Man räknade med att varje abonnemang omfattade i genomsnitt tre personer - vilket innebar att 1,8 miljoner människor omfattades. Förutom ovan nämnda siffror hade Thule ca 800 000 försäkringstagare.

För de tre räddningsföretagen betalade Thule på sin tid 11,4 milj kr (en annan källa anger 27 milj. kr dock inklusive Ostermans fastighet på Birger Jarlsgatan 18 - Ostermans marmorhallar). Omkring samma summa (11,4 milj kr) satsades enl uppgift av Thule på Räddningskårens fortsatta expansion för att möta konkurrensen från dom övriga försäkringsbolagen. Satsningar gjordes på nya ambulanser och tex på oljesaneringsutrustning för uppdrag både till lands och till sjöss.

Man delade in landet i 30- tal servicedistrikt med en dygnet runt öppen larmcentral i varje dit abonnenten eller den hjälpsökande fick vända sig. Flera privata ambulansföretag köptes in och ägarna erbjöds anställning i Thule/RKN.

Att som Thule komplettera det ekonomiska skyddet med aktiv hjälp var unikt för sin tid.


Konkurrenternas motdrag

Thules agerande kom som en chock för konkurrerande försäkringsbolag - Thule hade nu monopol på dessa räddningstjänster - och för att inte komma på efterkälken och dessutom riskera att förlora kunder till Thule, vidtog dom övriga försäkringsbolagen flera motdrag som omedelbart försämrade Thules position, bla genom att på våren 1961 starta företaget Larmcentralen AB samt införd en räddningsförsäkring.

Läs mer om räddningsförsäkringen här:

Vid behov av hjälp skulle den försäkrade vända sig till taxi som ordnade med ambulanstransporter och bärgningsbilar. Detta innebar att konkurrenterna i stort sett disponerade samma hjälporgan som RKN med undantag för RKN´s egna stationer som emellertid genom landstingsavtal m m hade skyldighet att hjälpa alla.

"Thule skulle nu gå sin egen väg" deklarerade direktör Alvar Lindencrona - samtidigt som Thule den 25 april 1961 utträdde ur både Tarifföreningen och Bilförsäkringsföreningen - en väg som tyvärr snabbt skulle sluta med både Thules och RKN´s undergång!


Slutet för RKN

År 1962 - omedelbart efter försäljningen till Thule - stod RKN´s fana som högst och RKN var ett vanligt och självklart inslag i samhället: "Till lands, till sjöss och i luften" som det stod i reklamen. Men bistrare tider skulle komma.

Thule - som nu alltså ägde RKN - bestod av två företag; Liv-Thule (som sysslade med livförsäkring) och Sak-Thule (som sysslade med sakförsäkring, dvs bilar, hus m m) och det var Sak-Thule som köpt dom tre räddningsföretagen Svensk Räddningstjänst, Falcks Räddningskår och Räddningskåren.

Ägarförhållandet var det att Liv-Thule ägde Sak-Thule och köpet av räddningsföretagen gjorde att Sak-Thule gick med förlust. Försäkringsinspektionen som hade till uppgift att övervaka försäkringstagarnas rättigheter hade synpunkter på detta då förlusterna i Sak-Thule på sikt skulle drabba ägaren Liv-Thule och företagets kunder, dvs försäkringstagarna. Ett annat skäl till försäkringsinspektionens intresse var att försäkringsinspektionen hade givit Thule dispens till köpet av dom tre räddningsföretagen.

Försäkringsinspektionen tog i början av 1962 initiativ till en räddningsauktion av RKN vilket innebar att ett antal större försäkringsbolag gemensamt med Thule skulle bli delägare i RKN. Ett visst intresse fanns hos dom övriga företagen för detta men ett krav från dom övriga var att även Folksam skulle ansluta sig vilket Folksam valde att inte göra då Folksam var ett kooperativt försäkringsbolag och som sådant inte kunde överskrida dom snäva gränser som gällde för samverkan med andra bolag och försäkringstagarnas pengar kunde definitivt inte användas för att indirekt rädda en konkurrent. Förhållande mellan Folksam och dom andra bolagen var också något kyliga pga av dom övriga bolagens ändrade bilförsäkringsvillkor som syftade till att förbättra sin konkurrenssituation gentemot Folksam.

Försäkringsinspektionens försök att rädda RKN lyckades alltså inte och Thule måste nu försökta att på ett annat sätt lösa sin besvärliga situation. Köpet av RKN höll helt enkelt på att "dra omkull" sakförsäkringsdelen av Thule. I arkivmaterial från RKN framgår också ett visst "velande" från Thules sida samt - trots Thules stora ekonomiska satsning på RKN - att det saknades en klar målsättning. Skulle man sträva efter att ha egna hjälporgan eller skulle man anlita utomstående företag inom ambulanstransporter som bärgningar? Ville man ha företaget större eller skulle verksamheten begränsas? m m, m m.

Under 1962 skedde förhandlingar mellan Thule och andra kapitalstarka försäkringsbolag - som tex Städernas och SPP, vilket dock inte ledde till något - för att komma fram till en lösning av Thules ekonomiska situation och indirekt även försäkringsinspektionens krav och synpunkter. Ytterliggare förhandlingar skedde med Thule och Skandia och den 15 februari 1963 beslöt en majoritet av akteiägarna i Thule att Liv-Thule skulle försäljas till Skandia och under första delen av 1963 köper Skandia Thule och får då RKN med "på köpet" och det beslutas att RKN´s tjänster skall integreras med Larmtjänsts. I juni 1963 tas beslutet att avveckla RKN, en avveckling som var färdig 1965/66.

Försäljningsavdelningen lades i princip ner omedelbart - efter den 1 juli 1963 gick det inte längre att nyteckna abonnemang. Gamla och nya kunder hänvisades till sitt försäkringsbolag och rekommenderades att utöka sin hem- eller bilförsäkring. I juni 1965 fanns endast ca 1200 gällande abonnemang, fördelade över hela landet kvar. Räddningskårens ambulansverksamheten däremot levde kvar till slutet av 1966 pga gamla fleråriga avtal.

Efter detta beslut händer följande med RKN´s resurser:

- All larmförmedling övertas av Larmtjänst.

- Räddningskårens ambulansavtal med landstingen beträffande ambulanstransporter övertas 1 januari 1966 av Bärgningskåren och fordonen säljs senare till privata ambulansföretag, taxi, landsting och brandkårer i olika delar av landet när avtalen löpt ut.

Se exempel på saluannons av beg ambulanser här:

- Räddningskårens egna bärgningsbilar såldes i första hand till företag anslutna till Motorbranschens Riksförbund. (MRF)

- Läkarbilarna övertas av taxi och senare av Bärgningskåren.

- Färdtjänsten (i Stockholm) togs över av brandkåren (1972 tog Storstockholms Lokaltrafik över och bildade så småningom SL-specialbuss som i sin tur Taxi 020 tog över år 2000).

1 januari 1966 var RKN helt avvecklad och kvarvarande fleråriga ambulansavtal överlämnades till det tidigare 1965 av MRF startade Bärgningskåren under namnet Räddningskåren - Trafikavdelningen för att sedan under 1966 helt avvecklas.

En epok inom svensk ambulans- och bilbärgningsverksamhet gick därmed i graven.

Osterman Norr - med bla försäljning av Ford - tog över Räddningskårens lokaler. I början på 1990- talet flyttade Osterman och i slutet på 2000 stängdes portarna på Centralgaraget för gott (namnet var den sista tiden Vanadisgaraget). Huset var då i så dåligt skick att det hotade att rasa ihop - stora stöttor hade satts upp i den nedre avdelningen för att inte allt skulle störta samman. 2002 stängde Statoil bensinstationen. HSB tog över och blåste ut lägenheter och byggde ett valv för att komma åt innergården för att där bygga ytterliggare ett bostadshus.


Varför såldes RKN?

Det har diskuterats mycket varför RKN såldes till Thule och senare slaktades. Ett av svaren torde vara att den år 1956 införda allmänna sjukförsäkringen, vilket innebar att alla människor fick bla nästan kostnadsfri (7:- i egenavgift) ambulanstransport vid sjukdom och olycksfall i ett slag fråntog RKN ett stort kundunderlag som var svår att ersätta och inte helt kunde uppvägas av dom uppdrag som i stället kom från landsting m m. Kanske kände ägarna vartåt det blåste och valde att sälja i tid. Thule i sin tur var intresserad av att ta över den stora abonnentstocken som fanns hos RKN.

Sjukvårdsförsäkringen urholkade till en viss del värdet på RKN´s abonnemang och att RKN kunde sälja abonnemang efter detta berodde på att abonnemangen var omfattande och att det inte utgick någon självrisk eller egenavgift när abonnemangen utnyttjades till tex bilbärgning eller sjuktransport till skillnad mot när sjukvårdsförsäkringen utnyttjades då det utgick en egenavgift på 7:-. "Sjukronan" fick naturligtvis betalas till sjukhuset eller läkaren men det var ändå fördelaktigt för patienten då hela kostnaden för läkarbesöket tidigare hade fått betalats. Dessutom ingick det ofta hemtransport från sjukhuset eller läkare i abonnemanget. Den kostnadsfria förbandslådan som ingick i abonnemangen får heller inte glömmas.

Konkurrensen mellan RKN och övriga privata företag - i första hand ambulansföretag - var hård och i många fall snedvriden. I gamla protokoll framgår det att RKN motarbetades till viss del av tillståndsgivande myndigheter, landsting, kommuner och sjukhus.

Mellan tex Stockholms ambulansägarförening och RKN var konkurrensen stenhård. Ambulansägarföreningen hade egen larmcentral och understöddes på olika sätt av taxi mfl.

Större krav skulle komma att ställas på fordon och personal vilket gjorde verksamheten dyrare och svårare att utföra av dom gamla organisationerna.

Sanningen kanske helt enkelt är den att det var pengarna som styrde - Thules bud till Osterman för RKN var för bra för tackas nej till.
____________________________________________________

Fotnot: I juni 1989 dog grundaren av RKN Raymond Sjökvist.

Den 19 mars 2001 avled fd trafikchefen m m vid RKN, Stig Rudolph.
____________________________________________________

Källor:
Arkivmateriel från Räddningskåren.
Arkivmaterial från
Bärgningskåren.
Arkivmaterial från Assistancekåren.
Andersson, O. (1997). En resumé över 35 verksamhetsår. Förlag: Larmtjänst AB.
Ekström, G. (1986). Från larmklocka till blåljus. Förlag: Winbergs Förlags AB.
Borgström, H. Haag, M. (1988) Gyllenhammar. Förlag: Bonniers.
Englund, K. (1982) Försäkring och fusioner. Skandia.
Kuuse, J och Olsson, K. (2000) Ett sekel med Skandia. Skandia.

Tidningen: Motor.
Tidningen: Motor Trafik.
Tidningen: Motorbranschen.
Tidningen: Motorhistoriskt magasin nr 6, 2005.
Tidningen: Räddningsnytt nr; 2, 1959.
Tidningen: Räddningsnytt nr; 4, 1961.
Tidningen: Såningsmannen.

Intervjuer med och upplysningar av;
Brander, Hasse. Fd PR-man RKN.
Karlsson, Rune. Fd ambulansförare RKN.
Lindskog, Ulf. Fd ambulansförare RKN.
Lindqvist, Ingemar. SVENSKA RADIOARKIVET
Magnusson, Birger. Täby.
Rosevall, Ola.
Rudolph, Stig. Fd trafikchef på RKN och BK.

Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven.

_________________________________________________________________

Åter till indexsidan

Sidan skapad i Juni 2000.